Igår var jag med på Nyårsknallen i Pagla. Velade fram och tillbaka hur jag skulle göra, tävla eller inte tävla. Bestämde mig 2min innan tiden för efteranmälan gick ut. Jag såg det som en kul grej utan några förväntningar på mig själv och bestämde mig för fokusera på att bara ha så roligt som möjligt. Kors i taket, men jag lyckades väldigt bra med det. Jag hade ett leende på läpparna under stor del av loppet, likaså innan och efter. Ren glädje av att få vara tillbaka på banan!
Det var tråkigt att det strulade till sig så jag blev fälld ganska direkt efter start. Tappade en del och fick sedan jobba hårt från den position längst bak som jag hamnat på. Var aningen för ivrig och med den dåliga tolerans jag i dagsläget har för mjölksyra tog det tvärstopp efter en inte så lång bit. Det var rakt in i väggen och resten av loppet var jag råstum. Det hade varit roligt att se hur länge jag hade hängt på täten om jag inte tagit ihjäl mig under början av loppet. Men vad fasen, jag hade riktigt kul!
0 Comments
Hallihallå! Först och främst vill jag bara säga STORT TACK för all fin respons på mitt förra inlägg, det gör mig jätteglad! Det börjar vara ett ganska bra tag sedan jag kikade in här och därför tänkte jag göra en liten summering av vad jag pysslat på med. Och föresten, väldigt kul att se att så pass många kikar in här trots min usla uppdatering! Jag lånade med mig Sigrid upp till Gällivare under en vecka vilket var superkul och väldigt mysigt. Jag vet nog ingen som sprider så mycket glädje som denna lilla pälsboll. Jag och Olivia styrde bandet år varandra och fick båda kanonbra pass. Jag har sagt det förr och säger det igen, rullskidbandet är en fantastisk tillgång vi har! Även på hemmaplan här i Boden blev det fina skidspår tillsist. Tråkigt att det i år har tagit sådan tid för snön att anlända till hela Sverige. Att det under en period var väldigt fina isar överallt här uppe har nog ingen missat. Fick med mig Robert ut på en sväng på Svartbyträsket. Helt galet vad många som var ute och åkte. KUL! Vi har hittat på diverse galenskaper. Tog mig ut i skogen på snöskor. Dock helt värdelöst då snön var som puder och det troligtvis hade gått bättre med utan. Vi skaffade oss lite julkänslor genom att gå på julmarknad i kåkstan och konståkarnas julshow i ishallen. Vi var även några stycken som slängde ihop en mysig julmiddag. Jag och Olivia tog oss en mysig promenad ute på Vassara en kväll. Innan jag och Olivia packade in oss i bilen för att rulla hem på jullov genomfördes ett sista pass uppe på Hellnerstadion. Tog på mig mina icebugs och sprang en fin sväng på julaftonsmorgonen. Delvis på cykelbanor, men mestadels på stigar och skoterspår. Tycker det är så härligt att springa på vintern. Det är liksom något speciellt med vinterlöpning. Hade en mysig julafton med kusinerna och släkt hemma hos mormor och morfar. På juldagen såg jag traditionsenligt på hemvändarmatchen. Bodenhockeys nuvarande A-lag möter de gamla A-lagsspelarna i en spännande match. Kul att få se pappa på isen. Trevlig stämning i hallen och massor av åskådare!
Jag är och har alltid varit en väldigt energisk person som gillar att ha full rulle och många bollar i luften samtidigt. Jag trivs bra med högt tempo och tycker det mesta här i livet är riktigt kul. Sätter jag mig in i något ger jag 110% och vill vara absolut bäst, det spelar ingen roll vad det gäller. Att prestera på alla plan är något jag strävat efter. Elitidrott handlar till stor del om att driva sig själv framåt och pressa sig till det yttersta för att nå framgång. Därför faller det sig ganska naturligt att bara gasa på och blunda för diverse signaler som kroppen visat tidigare. Till en viss gräns måste man kunna nonchalera när kroppen skriker ”stopp, stanna”. Elitidrott är inte motion på hälsosam nivå, här ligger man hela tiden på gränsen till vad kroppen mäktar med. Kroppen är mitt främsta arbetsverktyg och om den inte funkar som den ska är det en omöjlighet att prestera.
Det har varit skitsvårt för mig att acceptera den situation som råder och jag kan nog inte ens säga att jag fått full acceptans ännu. För varje dag som går känns det dock som att min förståelse för situationen ökar lite lite grann. Under alldeles för lång tid har jag levt i någon form av förnekelse och tänkt att det snart ska vända, jag kanske bara är lite lat. Men jag vet ju mycket väl att jag inte är lat som person, jag som alltid varit så driven och målinriktad. Det är inte något som förändras från en stund till en annan. Jag är bra på att klanka ner på mig själv och se mig svag i och med att jag har hamnat i den situation jag är i. Ett ordspråk jag försöker ha i bakhuvudet och plocka fram då det behövs är ”Den som gråter, gråter oftast inte för att den är svag, utan för att den varit stark för länge”. Lite klyschigt kanske, men trots det anser jag att det ligger en sanning i det. Jag vet att jag inte är ensam om att hamna där jag hamnat och att det här är något som drabbar många fler än vad man tror. Det finns undersökningar som visar på att hela 1 av 10 elitidrottare drabbas av utmattningsdepression. Signalerna som säger att något inte står rätt till är många. Från första början var jag övertygad om att det var något som var fel kroppsligt. Massor av prover har tagits och man har försökt utreda vad symptomen beror på. Jag som i vanliga fall är en väldigt social person har inte alls samma ork för att umgås och socialisera. Ljud och intryck tar väldigt hårt och jag blir snabbt trött. Jag är trött konstant och det spelar ingen roll hur mycket jag sovit. Oftast skrapar jag ihop sisådär 13-16h sömn under ett dygn. Blir det mindre fungerar jag ännu sämre och jag kommer måsta ta igen timmarna senare. Trots en hel natt av sömn vaknar jag totalt orkeslös och utan någon som helst energi till att stiga upp. Att stiga upp och peta i sig frukost kan vara ett projekt som tar lång tid att påbörja och genomföra. Det är svårt att förstå hur så pass basala grejer att utföra kan kännas som att bestiga ett högt berg. Min koncentrationsförmåga är lika med noll är det svårt att fylla dagarna med vettiga saker. Känslan av frustration bara växer när jag knappt fixar tv-tittade, läsning av korta texter eller samtal med andra utan att tappa min koncentration. Ibland svävar tankarna iväg till helt andra saker medan det andra stunder ekar helt tomt i huvudet. Att få ihop det här inlägget till något vettigt och någorlunda sammanhängande har tagit mig otaliga timmar. Just nu är jag sjukskriven från skolan för att kunna ta den tid jag behöver till återhämtning och däremellan göra saker som jag mår bra av. I den situation jag är i just nu ger det mig ingenting att vara på lektioner där jag ändå inte kan hålla tillräckligt fokus för att förstå vad läraren säger eller för att kunna genomföra de uppgifter jag ska. Det är inte bara huvudet som signalerar på att det har blivit på tok för hög belastning, likaså säger kroppen ifrån på alla möjliga sätt. En vilopuls på uppåt 120slag/min visar ganska tydligt på att något inte står rätt till. Minsta lilla ansträngning gör så att pulsen skenar iväg på tok för högt gentemot vad som är rimligt. När jag knappt orkar gå i trappor och tycker det är riktigt jobbigt att stå upp i längre än en minut eller två borde jag kanske förstå att jag inte kan räkna med att träningen fungerar som vanligt. Det har dock varit extremt svårt att acceptera att träningen inte är prio ett just nu. I vanliga fall är det träningen jag prioriterar först och allt annat sen. Inför varje pass under den senaste tiden har jag gått in med inställningen att ”idag har det släppt” och jag har haft höga förhoppningar om att kroppen ska kännas som förr. Besvikelsen blir lika stor varje gång, om inte ännu större för varje dag som går. Det kommer att vända snart men för att det ska ske måste det också ske en förändring ifrån min sida. Kroppen måste få den vila som den behöver. Jag har hoppats in i det sista på att kunna stå på start i helgens cuptävlingar på hemmaplan i Boden. Jag trodde det skulle hinna bli bra tills dess, senast under början av veckan hade jag hoppet kvar om att kunna tävla till helgen. Jag som sett så mycket framemot att få komma tillbaka och tävla igen efter fotskadan tvingas istället rikta fokus åt ett helt annat håll. Nu måste allt krut läggas på att börja må bra och bli mig själv igen. Att jag hamnat i den här skiten tror jag har många bakomliggande orsaker. Det går inte att enbart peka på en specifik orsak utan det är många saker som tillsammans blivit alldeles för mycket. En stor del i det hela har fotskadan som jag drabbades av för två år sedan, men som åtgärdades först i vintras. Såhär i efterhand inser jag att tiden med gipset tog oerhört hårt på mig. Vi var i Skellefteå på träningsläger och jag skulle på en snabbvisit till Umeå för ett läkarbesök med foten, men så kom jag därifrån med en gipsad fot och ett par prp-injektioner rikare. Jag visste att något behövde göras åt foten men hade inte alls räknat med att jag skulle komma därifrån med en fot som inte skulle få användas överhuvudtaget på 8 veckor för att därefter påbörja en period av rehab. Det blev såklart en chock och att få se hela säsongen fallera var inte något jag var beredd på. Dock minns jag att det jag var mest upprörd och besviken över där och då var intervallpasset jag hade planerat under eftermiddagen. Kanske var det bra att jag inte riktigt fattade direkt hur pass mycket jag skulle missa. Det var en påfrestande tid mentalt, men samtidigt fann jag mig vid situationen och med lite jävlar anamma krigade jag på med träningen och vardagen i övrigt. Såhär i efterhand ser jag tillbaka på tiden med gipset och inser att jag borde ha bromsat upp allt lite grann. Trots att jag bara hade överkroppen att tillgå vid träning envisades jag med att träna i princip den mängd som var planerad sedan innan. Timme efter timme i stakmaskinen, där och då var jag fast bestämd vid att jag byggde ett starkt pannben. Det gjorde jag visserligen och såhär i efterhand är jag förvånad över hur jag stod ut. Där och då tyckte jag att det var ett helvete, men det är först nu i efterhand som allt har kommit ifatt mig. Träningen i kombination med skola och en omständig vardag på kryckor gjorde nog att jag blev mer belastad än vad jag förstod. Det är nästintill omöjligt att inte stressa och låta tankarna flyga iväg. Allt som jag borde göra, som komma skall och som jag missar i detta nu. Dock vet jag att stress är det sista jag behöver just nu, jag strävar efter att vara här och nu, men tyvärr är det allt annat än enkelt. Som sagt gillar jag när det är fart och fläkt och trivs med att alltid ha saker och ting på gång, det sista jag vill just nu är att ta det lugnt och vila. Samtidigt är vila och återhämtning precis det enda som kroppen och huvudet vill. Då spelar det ingen roll vad JAG vill. Vi spelar trots allt i samma lag och nu är det kropp och knopp som har majoritet i frågan. För att vi ska kunna komma någonstans måste jag helt enkelt anpassa mig och lyssna på signaler som de ger mig. Jag är så glad över att jag fått hjälpen att inse vad som är galet och att jag nu får professionell hjälp för att ta mig tillbaka dit jag vill vara. Det hade varit svårt, om inte omöjligt, att fixa detta på egen hand. Något jag vill passa på att göra är att tacka alla de fina människor i min omgivning som alltid ställer upp och stöttar när det behövs. Däribland finner ni min familj, tränare och vänner. Ni är GULD och betyder oerhört mycket för mig! Att dela med sig av att ha drabbats utav en psykisk åkomma borde vara lika självklart som att dela med sig av att man drabbats av en förkylning eller en skada. Tyvärr känns det inte alls lika naturligt att berätta om det här jämfört med hur det kändes att berätta om stressfrakturen i foten. Efter många om och men har jag nu bestämt mig för att dela med mig av vad jag upplever och har upplevt. Framförallt hoppas jag på att kunna bidra till en liten gnutta minskad tabu kring ämnet och därigenom få fler till att våga prata om det, därför tycker jag att det är oerhört viktigt att lyfta ämnet. Kanske kan jag också ge personer i min omgivning en ökad förståelse för varför jag just nu inte alltid är den Ebba som jag brukar vara. Jag är inte en person som ger upp i första taget och det här är ingenting som kommer att få stoppa mig på vägen mot att nå mina drömmar och mål. Vägen är inte spikrak och det här är en av de uppförsbackar jag måste ta mig igenom längs med min väg. Jag kämpar på och hoppas på att vara ”back on track” så snart som möjligt, samtidigt som jag försöker att skynda långsamt. Det är i skidspåret jag trivs som bäst och dit ska jag ta mig tillbaka. |
|