Sista helgen på lovet styrde jag och pappsen kosan ner mot Åsarna. Andra deltävlingen av Scandic cup gick nämligen av stapeln där. Jag beslutade mig för att åka ner och vara med. Jag försökte att se det som en kul grej och göra allt för att hålla fokus på att bara ha roligt.
Eftersom jag inte tävlade någon Fis-tävling i distans under förra säsongen hade mina punkter försvunnit. Det innebar att jag lottades tillsammans med de övriga utan fis-punkter och oturlig nog hamnade jag först på listan. Hade ingenting att gå på utan försökte bara att göra mitt eget lopp. Något jag lärt mig utav nyårsknallen var att jag bör öppna i ett kontrollerat tempo för att inte köra käpprätt in i vägen. Detta lyckades jag med, men något krut fanns inte i kroppen och jag kunde inte alls driva på i åkningen. Inget överraskande med det är klart att jag hade förhoppningar om att det skulle kännas bättre. Jag ska inte sticka under stolen med att det fälldes lite tårar efter målgång. Skulle nog säga att det var mest av frustration. Det är så himla frustrerande att känna att kroppen inte alls vill samarbeta. Men samtidigt vet jag vad jag kan och så fort kroppen börjar hänga med på noterna igen så är jag säker på att jag kommer kunna vara på den nivå som jag varit på förr. All träning som har genomförts tidigare finns ju kvar i kroppen och så mycket hinner man inte tappa. Efter loppet under fredagen valde jag dock att packa ihop och rulla hemåt. Eftersom kroppen inte alls verkade vara beredd på mer tävlande och hjärtat började rusa igen så kändes det som det bästa. Tråkigt att inte fullfölja helgen, men samtidigt tror jag det hade tagit mer än vad det gett att köra fler tävlingar.
0 Comments
Leave a Reply. |
|