Helgen i Falun blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. En rejäl stolpe ut tyvärr. Jag åkte ner med vetskapen om att kroppen inte var i sitt bästa slag och med inställningen att det får räcka så långt det räcker samt att jag åker ner för att ha kul. Men även om jag var beredd på att det inte skulle kännas tiptop är jag besviken. Det är trist när kroppen inte svarar och vill samarbeta. Jag har faktiskt låtit bli att kolla resultatlistor eftersom jag vet att jag förmodligen kommer bli ännu mer besviken då.
Känslan är att kroppen är trött och inte har något att komma med. Det är både huvudet som fortfarande inte är helt 100 och kroppen som är trött. Jag vet inte riktigt hur det kan ha blivit sånt tvärstopp igen. Men jag börjar inse att jag kanske varit lite för ivrig under barmarksperioden. Det har dock flutit på så himla bra och jag har verkligen inte känt något som skulle indikera på att belastningen varit för hög. Men nu verkar jag få igen för det. Två steg fram & ett tillbaka. Vägen till toppen är inte spikrak och likaså är inte vägen tillbaka spikrak heller. Det är sjukt frustrerande att det känns såhär nu efter att sommaren och hösten gått som en dans. Men jag vet vilken kapacitet jag besitter och när allt stämmer kommer jag få resultat efter det. Nu blickar jag framåt, tar nya tag och hoppas på att snart känna igen kroppen min. Trots att tävlingarna gick åt skogen har jag haft en grymt kul helg med klubben. Är glad över att jag var med och fick vara iväg på cup igen. Nu är jag småkrasslig och har tagit det piano i ett par dagar. Hoppas på att snart tillfriskna så jag får ge mig ut i spåret igen!
0 Comments
Leave a Reply. |
|