En bild från en härlig dag i vintras.Förra veckan var jag ner till Stockholm och Sophiahemmet för att undersöka foten och få en klarhet i vad som krävs för att få den hel igen. Fastän det var jobbigt att få besked så känns det bra att jag nu vet vad man ska vidta för åtgärd.
Det visade sig att det inte bara är en fraktur i foten, utan två. Eftersom det har gått så pass lång tid kommer det inte att kunna läka ihop av sig själv utan det enda alternativet är att operera. Det som känns väldigt frustrerande är att man redan på röntgenbilderna som togs i våras kan se hur benet är av. Detta är något som den första läkaren har missat. Jag kan inte låta bli att tänka på hur det hade kunnat vara om man redan då hade åtgärdat problemet, men tyvärr blir ju inte min fot bättre för det. När operationen kommer att göras är inte bestämt ännu, men det blir någon gång under säsongen tyvärr. Som det ser ut just nu så kommer jag att tävla cupen i Östersund efter nyår. Men hur det blir sen är oklart. Troligtvis blir det ett inga tävlingar under en tid efter det. Helst av allt hade jag velat köra på i den mån det går och ta tag i saken efter säsongen, men då väntar barmarkssäsongen som jag inte vill gå miste om. Isåfall skulle även nästa säsong att bli påverkad och det känns dumt. Jag försöker att vara klok och tänka ett steg längre, för just nu handlar det om att göra det bästa för framtiden och inte det som känns bäst för stunden. Jag har många år kvar i skidspåret och att bli hel igen är därför är det allra viktigaste just nu. I det stora hela så är några månader borta inte så mycket, men just nu känns det så, när jag redan nu får stryka målen för säsongen utan att ens ha fått testa ge vad jag kan. Det känns verkligen jätte tråkigt att det skulle bli såhär. Jag vet att det kommer att bli en tuff tid framöver då jag inte kommer kunna bedriva träning och tävling i den utsträckning som jag önskar, det jag gillar allra mest. Det sägs att man behöver motstånd för att växa och det försöker jag att tänka på när det är lite extra jobbigt. Men för att se det från den ljusa sidan så kommer jag hela tiden att kunna hålla igång på något sätt. Värre saker än såhär kan inträffa. Jag tacksam över att jag är omgiven av så fina människor. Tack till familj, vänner och min tränare, för att ni stöttar när det behövs. Ni är bäst!
0 Comments
Leave a Reply. |
|