I veckan har vi egentligen läger i Sollefteå, men eftersom jag är långt ifrån normal träningsmängd så kände jag att det var bättre för mig att jag stannade hemma. Har då varit hemma hemma, alltså i Boden. Skönt att ha service med mat, disk och allt därtill. Har hunnit med att umgås med nära och kära. Johanna och jag fick till en kaffedejt och Moa har jag också hunnit med att träffa flera gånger under dagarna hemma. Två fina vänner som jag är så glad över att jag har. Båda två har jag lärt känna genom skidåkningen. Även om det ibland kan dröja länge mellan gångerna vi ses så är det alltid precis som vanligt. Tacksam över vad skidåkningen har gett mig!
Hela veckan har det varit svinkallt här uppe. Har hängt mycket på StepIn där temperaturen är lite mer behaglig. I förrgår körde jag utomhus på Ormberget i Luleå där det var lite varmare än hemma. Fick för mig att köra träningsrace i kylan. Alltid lite riskfyllt med kylan, man vet inte hur luftrören reagerar. Tyckte dock att det kändes rätt bra i luftrören och jag klarade mig undan värsta Sundbyhostan. Banorna på Ormberget gillar jag, tuffa stigningar och roliga utförslöpor. Ser framemot att förhoppningsvis vara med på tävlingarna där under nästa helg. Jag har fått tillbaka lite energi vilket är superskönt. Så himla kul att känna att jag orkar med mer träning nu och att jag kan ta mig an en backe utan att få mjölksyra bara av att titta på den. Det lär ta tid, men nu känns det som att det i alla fall går och rätt håll. Jag skymtar lite ljus i denna långa tunnel. Försöker dock att hålla tillbaka lite och inte driva på alldeles för hårt. Men det är allt annat än enkelt att ha is i magen och skynda långsamt. När jag väl känner att ja har lite energi blir jag nästan lyrisk över det och vill göra allt på samma gång. Inte riktigt optimalt. Måndag, tisdag och onsdag råkade det bli intervallpass. Inte det smartaste jag gjort. Men tycker det är så himla roligt att få blåsa ur systemet och ta ut sig ”på riktigt”. Inte känna sig helt slut av att bara promenera på skidorna. Igår stod jag redo i hallen och skulle åka ut och träna, men kom på mig själv med att det inte var så smart med tanke på att känslan av mjölksyra började smyga sig på av att gå uppför trappen. Mogen som jag börjar bli så bestämde jag mig för att vila istället. Är faktiskt lite imponerad över mig själv. Idag har jag kört ett lugnare pass och hoppas på att jag känner mig någorlunda pigg imorgon när jag ska racea. Men vad fasen, det blir kul och målet är att ha riktigt roligt ute i spåret. Jag ska njuta av att bara kunna vara med! Igår var det förövrigt 1 år sedan jag satt på ortopedmottagningen i Umeå och om vartannat skrattade och grät. Fruktansvärd smärta i foten efter ett gäng pop-injektioner samt en skidsäsong som gick i krasch på grund av gipset jag tragglade med i nästan 9 veckor. Tur att jag där och då inte visste vilket helvete som väntade. Ett år fyllt av motgångar. Men som man brukar säga, drakar lyfter i motvind.
0 Comments
Leave a Reply. |
|